Luella fall 07

Den allra mest spektakulära visningen av alla de jag besökt under New York Fashion Week var dagens sista visning. Luella Bartley visade i en vacker lokal i närheten av Meatpacking district. När jag fick hem inbjudan i början av veckan så blev jag naturligtvis oerhört glad över äran att få närvara vid Luellas visning, men jag hade inte riktigt räknat med att visningen skulle erbjuda en så fantastisk upplevelse som den gjorde.
Picture this:
När jag kommer fram till lokalen så styr jag först stegen mot min stol för att försäkra mig om min plats och se var jag sitter. När det var gjort kommer jag på att det kan vara smart att sprnga på toa innan visningen börjar och beslutar mig då snabbt för att ta den snabbaste vägen över runwayn. Precis när jag stegar ner från upphöjningen pöttar en snubbe till mig så att jag nästan snubblar omkull och tappar min halsduk på golvet, jag böjer mig ner och samtidigt som jag lyfter blicken och är på väg att gå vidare så går jag rakt in i en viss Anna Wintour. Ett helt magiskt ögonblick uppstår där Anna ser mig i ögonen och ler mot mig på ca 20 cm avstånd och jag ursäktar mig. Någonstans bak i min hjärna hörde jag samtidigt: "thats all" (du vet den den återkommande repliken i Djävulen bär Prada) och allt kändes plötsligt så surrealistiskt.
Egentligen är jag inte ett större fan av Anna Wintour och hennes konservativa modebudskap, men det är någonting med hennes personliga pondus och makt som gjorde mig lite shaky.
Det visade sig senare att hon och jag satt precis mittemot varandra under hela visningen med fyra rader emellan. Jag kan också meddela att de berömda solglasögonen åkte på så fort showen startade.

Några andra på visningen som jag kanske hyser ännu mer respekt för var Carine Roitfeld och hennes vackra dotter Julia. Dessa två hade jag tyvärr inte chansen att springa in i, men där satt de iallafall, några få stolar från mig. Det måste varit oerhört varmt för Carine i den tjocka lackkappan, men jag vet själv att man gärna lyder under talesättet, om man vill vara fin får man lida pin...

Själva visningen i sig var även den en fröjd att titta på. Kollektionen var starkt präglad av allt engelsk. Tweedkappor i maskulina snitt, armeliknande jackor med medaljonger. Tonerna gick oftast i svart, rött och vitt och överlag fick jag en känsla av rävjakt och dekadent 80tal.
Andra färger som stack ut var mitt älskade guccilila och skrikigt cerise. Vårens geek t-shirt hade bytts ut mot t-shirts med texten love, love, love, wayfarersolglasögonen fanns kvar men nu i en annan tappning, ofta i lika staka färger som klänningarna och klänningarna i sig förblev korta.

Som jag anat så är det kära 80-talet på ännu starkare intåg för hösten och vare sig man tycker om det eller inte så är det det decennium vi kommer att få se en hel del av i slutet av nästa år.
Imorgon skall jag ta en närmare look på Luellas kollektion och se vad som kan tänkas passa bra till mina Shopaholickunder. Hojta till om om det är någonting särskilt som ni är sugna på!