Amerikansk känsla för stil...

Nu har jag sett filmen som alla pratar om.
Och trots att jag inte är någon filmrecensent så skall jag ge er min bedömning.

The devil wears Prada är å ena sidan en lättsmält och underhållande film att titta på. Det är underbart att se en naiv, ung och smart tjej kastas in i en värld som är totalt olik hennes eget liv. Hon blir snabbt varse om att det bara är 10cm's klackar som gäller, att man helst ska klä sig i Chanel kostym och Dolceklänningar till jobbet och man skall helst stänga av sina känslor och börja klättra på andra för att komma någonstans i karriären. Spännande att se att karriären faktiskt till slut blir viktigare än någonsin för henne och att hon snart lever samma liv som hon tidigare avskytt och föraktat.

Jag gillar filmen för dess ytterligheter att allt är så extremt men samtidigt så är filmen i min smak rätt mesig om man ser till modevärdet då jag personligen aldrig hittat någon riktig stylekänsla i amerikanska vogue där allt är så konservativt uniformerat och där iallafall inte jag hittar någon direkt själ.
Jag har allmänt svårt för det superväluppfostrade, kontrollerade och intetsägande signalerna som modet i amerikanska tidningar sänder ut. Precis som i amerikansk press så känns modet så uppenbart och ospännande även i filmen. (Ja, det är klart att det kan vara hur snyggt osm helst med det perfekt sittande Chanelkittet med tillhörande basker men det känns så enkelt)

Meryl Streep gör en sjukt bra rollpresentation av Amerikanska Vogues chefredaktör Anna Wintour och hon är så otroligt trovärdig som den känslokalla Voguebossen. Gisele Bündchen är supersnygg som sekreterarens lunchväninna och jag tycker att det är otroligt modigt av henne, Heidi Klum, Valentino mfl som vågar sätta sig emot modevärldens mäktigaste och mest inflytelserika kvinna och faktiskt medverka i filmen. (Enligt rykten har Anna Wintour nämligen meddelat alla i branchen innan filmen spelades in att de som medverkar eller har någon koppling till filmen blir för all evighet svartlistad av amerikanska Vogue.)

Min summering av filmen: En smårolig film med mastiga inblick i modevärlden och hur hårt det faktiskt är att slå sig fram, men filmen fick mig även att tänka över min syn på de kulturella skillnaderna i modevärlden. Amerikanskt konservativt sätt att uttrycka mode / europeisk (fransk) känsla för stil.
Och jag blev genast sugen på att springa ut och köpa en fransk Vogue! (min franska är inte den bästa men valet av fotografer, modeller och modejobb gör den till en otrolig inspirationskälla)

Jag undrar även vad som händer med Vogue snart när Anna avgår.
Är det supersnygga franska chefredaktören Carine Roitfeld som får ta över? I filmen antyds att det iallafall är på väg åt det hållet. Man kan ju alltid hoppas.

Kika på en trailer här